Min älskade vän som levt med mej sedan jag var 13år finns inte mer.
Usch det känns tomt i hjärtat!
Men samtidigt känns det som en befrielse och inte fel på något sätt,
han var så gammal och skruttig min älskade hund!

Många fina minnen, vi var de bästa vänner under hela mina tonår,
den enda som förstod och var glad på mej jämt :)
Några av de starkaste minnena är: 
När vi snodde (fast tanken var inte att sno utan jag trodde i min ungdom att de kan ju inte va värda något, skräpbräder) papsens jättetjocka björkplankor och byggde agilitybana av (detta har jag fått äta upp MÅNGA gånger kan jag lova!)
När vi var ute i skogen, innan det fanns mer björn än folk i Dorro och mötte just en bamsebjörn, oj vad vi sprang. Jag vet inte vem av oss som blev räddast :) 
Varje jul var det Kero som var mest nyfiken på paketen, han kunde inte hålla sej ifrån dem, utan gick där runt granen och nosade efter sitt ben/leverpastej/korvbit. Det kommer saknas nu till jul!
Han var med överallt!

Förra helgen bodde han här hela helgen och de var en så mysig helg, vi var ute och promenerade,
han var pigg och glad.



Tack för allt!!