I helgen har vi varit i Umeå, hälsat på min bror och handlat cement till helgens garageplatta-gjutning.
Det var en prövning i mammaskapet, min underbara unge har nämligen förvandlats till, ja, jag vet inte vad. Men det var hemskt! Helt plötsligt har han blivit totalt omedgörlig, är inte rädd för något alls. Så i stan är detta INTE så roligt då de finns så mycket farligt och på ett ögonblick försvinner han i folkmängder eller bakom hyllor i stora matbutiker. Öronen är totalt ur funktion!
Förmodligen är detta en reaktion på Måns och hans egen nya roll i familjen, samtidigt som han är 3 år, med allt som det innebär.
Usch vad vi har varit ovänner, han blir helt hysterisk och kan skrika i halvtimmar bara för att vi inte går den väg han har tänkt.
Folk har kommit fram och berättat för mej att det går över, och om sina egna erfarenheter, snällar tanter och farbröder har försökt prata min son till rätta och en hel del folk har blängt på den stackars mamman som försökt få kontroll över situationen.
Jag har aldrig varit med om liknande, (och då har alltid Alfred varit livlig och högljudd) men det är väl detta som ger erfarenhet, en sak jag lärt mej är att de närmaste åren kommer jag handla UTAN barn, och jag ÄLSKAR verkligen att vara hemma! Allt är så mycket smidigare :)
Som tur var så skulle jag inte handla något annat än skor till storebror, men det är ju alltid skoj att titta...

Hemma hos min bror har vi sett på film och ätit en massa gott, tagit promenader i området och bara umgåtts. Tror min kära bror egentligen älskar våra besök, (än om han rynkar pannan titt som tätt åt Alfreds akrobatik) massa liv och rörelse, sedan kan han uppskatta lugnet mer efteråt :P

Tur att Måns just nu är lugn som en filbunke,
han har bjudit på tre nätter men rätt mycket sömn, så jag har klarat denna prövning så bra som man kan.



Min älskade unge!!